Rickard Johnston, informationsansvarig på KRIK, har skrivit flera krönikor som har publicerats i tidningen Världen Idag. Här har vi samlat alla dessa. De passar utmärkt till att läsa som en andakt på er KRIK-samling.
För ett par år sedan var jag med och arrangerade en löpartävling utanför Vimmerby: Grisloppet. Banan på åtta kilometer gick i kärr, över stock och sten i skogen – och mot slutet rakt igenom en hage med hundratals nyfikna grisar.
Dagen innan loppet var vi ute och snitslade banan med mängder av blå pappersband i träden och färgmarkeringar på marken. Vi gick runt i flera timmar och gjorde vårt bästa för att det skulle bli tydligt hur bansträckningen gick. På startlinjen informerades deltagarna om att följa de blå markeringarna som var utsatta i skogen med max två meters mellanrum. Men när de sprang iväg ut i skogen var jag ändå lite orolig. Hade vi gjort tillräckligt eller skulle någon råka springa fel?
Drygt fyrtio minuter senare visade det sig att ledaren i loppet hittat rätt och kommit i mål. Puh, vad skönt! Tvåan likaså. Men sen… Trean, fyran och femman missade en sväng in i skogen precis i slutet och kom in till mållinjen från fel håll vilket ledde till diskvalificering. De låg strax efter varandra och det räckte att en sprang fel för att de andra två skulle haka på. Förmodligen var det en hel del trötthet som gjorde att trean missade att lyfta blicken mot snitslarna med bara några hundra meter kvar av loppet.
I Bibeln beskrivs det kristna livet på flera ställen som ett lopp och en tävling. Vi uppmanas att springa så att vi vinner det, men för att vi ska kunna orka hålla ut och lyckas hitta rätt behöver vi Jesus. Han säger själv att han är vägen, sanningen och livet och jag tänker mig att Jesus och hans ord kan liknas vid de blå snitslarna i träden som visar vart vi ska. De finns där, fullt synliga – men för att se dem krävs att vi lyfter blicken.
I Hebreerbrevet 12:1-2 skriver Paulus: ”När vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att nå den glädje som låg framför honom uthärdade han korset, utan att bry sig om skammen, och sitter nu på högra sidan om Guds tron.
Det är hoppfulla verser! Vi får lägga bort allt som tynger och ha blicken fäst på Jesus. Det är han som ger oss den kraft och uthållighet som vi behöver. Varje dag får vi vända oss till honom med allt vi bär på, både det som smärtar och det vi är glada för. Och även om vi skulle irra bort oss och springa vilse kan vi lita på att han aldrig diskvalificerar oss. Tvärtom går Jesus själv går ut och letar efter de bortsprungna och längtar efter att få ta emot oss som sina älskade barn.
Rickard Johnston
En brännbollsmatch med familj och släkt i Vimmerby. Jag var tolv år gammal och en taggad brännare längst fram i utelaget. Min bror stod på tur att skjuta i motståndarlaget och jag var givetvis redo för lyra om det skulle bli en snedträff. Bollen kastades upp i luften och… PANG! Träffen var klockren. Sekunden senare föll jag till marken. Bollen hade träffat rakt i ögat och när jag försökte titta såg jag ingenting på mitt högra öga.
Att bli synskadad eller i värsta fall mista synen kan påverka livet väldigt mycket. Du riskerar att få svårt att hitta ett arbete eller hamna i ett socialt utanförskap. Från akuten fick jag order om att inte anstränga ögat under två veckor och undvika solljus, allt för att det skulle få optimala förutsättningar att läka. Jag hade änglavakt då området runt ögat tagit den största smällen och efter bara någon vecka var min syn fullt återställd.
I Lukasevangeliet 18:35-43 möter Jesus en man som däremot inte såg någonting alls. Det är svårt att föreställa sig hur svårt det måste ha varit för den blinde mannen som hette Bartimeus och satt och tiggde längs vägen. Men så fort han fick höra att Jesus gick förbi ropade han: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig”. Trots att han inte såg något hade han förstått både vem Jesus är och vilken makt han har.
Och det fantastiska är att Jesus lyssnar och erbjuder sin hjälp. Jesus är uppmärksam och tillgänglig för den som vänder sig till honom. Vi kan därför vara säkra på att han lyssnar även till våra böner och rop om hjälp, alldeles oavsett vilken situation vi befinner oss i. Den blinde mannen hade ingenting att komma med, inga prestationer eller meriter att peka på. Men han hade det viktigaste: Tron på Jesus.
När man pratar om förebilder i Bibeln är det lätt att lyfta fram personer som Paulus, Petrus eller till och med Jesus. Absolut ingenting fel med det, men ibland kan det kännas svårt att identifiera sig med dem. För mig är Bartimeus en förebild i sitt sätt att hoppas på Jesus och inse sitt beroende av honom. I Hebreerbrevet 11:1 står det: ”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser”.
Vi behöver varken se Jesus eller ha upplevt några häftiga under för att kunna tro på honom. Vi behöver inte heller prestera något eller visa upp några betyg för att duga i Jesu ögon. Det enda som krävs är att vi som Bartimeus inser vårt behov av honom och ropar ut: ”Jesus, förbarma dig över mig”. Det är nog, mer behövs inte. Tack vare det Jesus gjort för oss är vi genom tron på honom fria och förlåtna och har del i det eviga livet. Det är något att alltid vara tacksam för!
Rickard Johnston
För några år sedan var jag och min fru på bröllopsresa i Italien. Vi fick uppleva många härliga miljöer, men mitt starkaste minne från resan var när vi besökte en liten stad som heter Bagni di Lucca. Staden är känd för sina varma källor och vi bestämde oss för att testa ett bad i en av grottorna. Jag hade bara inte förväntat mig att det skulle vara riktigt SÅ varmt. Det visade sig att vattnet – som värms upp av berget – hade en naturlig temperatur på ungefär 50 grader… Det var verkligen hett! Ändå har folk i flera hundra år rest långt för att ta del av källorna. Vår grotta var till och med döpt efter Napoleons fru Josephiné som brukade bada där och det sågs som en hälsokur för att rena kroppen.
I Bibeln pratar Jesus om en annan källa och ett annat vatten. Det levande vattnet som till skillnad från vattnet i grottan renar oss på djupet, släcker vår törst och som vi heller inte behöver resa långt bort för att hitta. Källan är Jesus själv och genom tron på honom har vi ständig tillgång till det vatten som gör oss rena på insidan och som ger oss kraft. Det levande vattnet är en bild av den helige Ande som också kallas livgivaren och hjälparen.
När Jesus möter en samarisk kvinna vid Jakobs brunn säger han: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger blir en källa i honom som flödar fram till evigt liv." (Johannes 4:13-14)
Kvinnans svar blir: ”Herre, ge mig det vattnet”. Hon vill ha det som Jesus erbjuder. Hon inser att hon behöver hans hjälp och är villig att ta emot hans gåva. Har du och jag liksom kvinnan insett vårt behov av Jesus och vill vi ha det han ger oss? Jesus vill inget hellre än att möta oss där vi är och den kärlek och förlåtelse han kommer med är större än vad vi förstår, men vi behöver komma till samma insikt som kvinnan och be: ”Herre, ge mig det vattnet”.
Kanske har du någon gång testat att böja ett innebandyblad? Det är rätt svårt. Bladet är hårt och ofta går böjen lika snabbt tillbaka till ursprungsläget – hur hårt du än tar i och kämpar. Först efter att du har värmt upp bladet i hett vatten går det att forma en vinkel som består.
Jag tänker att den här bilden kan likna dig och mig på ett sätt. Vi kan försöka bättra oss och göra oss av med en och annan dålig vana. Men det håller sällan särskilt länge, och likt bladet på innebandyklubban faller vi snabbt tillbaka dit vi var. Så länge vi litar till vår egen kraft är vi lite som hårda, kalla blad som inte kan förändras i grunden. Det är först när vi kommer till Jesus och tar emot hans värmande kärlek som vi blir mjuka och formbara. Först då som den helige Ande kan förvandla oss på djupet och rena oss genom det levande vattnet. Det är dessutom ett bad som inte bara renar kroppen på ytan, utan också leder till evigt liv!
Rickard Johnston
Nu är det vår och äntligen går det att springa i ljuset även på kvällarna. Det är underbart! De senaste åren har jag sprungit i princip varje löprunda med en GPS-klocka runt handleden. Jag tycker att det är roligt att hålla koll på hur långa rundorna är och även hur snabbt (eller ibland långsamt) det går. Vissa pass tittar jag ofta ner på klockan, andra gånger bara i början och när jag stänger av den efteråt.
Men det finns ett problem. Varje gång jag springer i skogen så lever klockan ett eget liv. Farten kan variera stort trots att jag håller en jämn takt och ett elljusspår på fem kilometer kan enligt klockan visa en helt annan distans i slutändan. Från början var det frustrerande och jag undrade hur min form kunde variera så mycket från en dag till en annan. Men ganska snart insåg jag att det berodde på att klockan tappade sin GPS-signal i skogen och därmed inte mätte sträckan ordentligt.
Och kanske kan något liknande hända även när det handlar om relationen med Gud. Att kontakten med honom under vissa områden eller perioder i livet upplevs som dålig eller närmast obefintlig. Under ett läger eller lovsångsmöte kan allt kännas fantastiskt, men upplevelsen kan lätt glömmas bort när man kommer hem till en stressig vardag. Man kan fråga sig var Gud är någonstans och varför man inte längre upplever hans närvaro på samma starka sätt som tidigare.
Men här finns en stor skillnad mellan Gud och min begränsade GPS-klocka. För det är faktiskt inte Guds närvaro eller signal som är problemet, utan min. Det är jag som tappar kontakten med honom och inte tvärtom. Varje dag möts vi av tusentals intryck, röster och reklambudskap som vill dra oss åt olika håll. Det är lätt att vår egen signal mot Gud blir svagare när vi har mycket som händer runt omkring oss, precis som att träden påverkar min klockas kontakt med satelliterna. Men här får vi komma ihåg att Jesus alltid är närvarande och vill tala till oss, oavsett var vi befinner oss.
Jesus säger själv: “Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut”. (Matteus 28:20).
Det finns ingen plats eller situation där Jesus inte är nära, hur det än känns. Han är lika närvarande i skogen som i klassrummet eller kyrkan. Men ibland kanske det är vi själva som behöver hitta platser där vår kontakt med honom inte störs av allt runt omkring. Platser där vi kan vila från krav och måsten och ge tid och utrymme att höra Guds röst. Då kan vi också få rätt vägledning och lyssna till Guds rena ord utan att låta det påverkas eller hindras av vår omgivning, tidsanda eller känsla. Gud välsigne dig!
Rickard Johnston
Den här månaden har jag ingått ett vad tillsammans med min bror och min syster. Vi har “söt-stopp” – det vill säga att vi inte får äta vare sig godis, kakor, glass eller något annat sött och gott. Jag vet inte riktigt varför jag gick med på det (jag älskar smågodis!), men troligen för att jag inte ville vara sämre än dem.
Och de första dagarna gick bra, jag tänkte inte så mycket på det. Men sen… Utmaningarna har avlöst varandra. Först var det ett födelsedagskalas för min tolvåriga systerdotter med tårta och glass. Sedan blev jag bjuden på praliner från Åres chokladfabrik, morotskaka på jobbet och i söndags var det dopfika efter kyrkan med drömmiga muffins. Ja, du hör ju.
Bara för att jag bestämt mig för att undvika sötsaker under en kort period är det som att jag plötsligt blir bjuden på allt möjligt gott och ständigt lockas att bryta förbudet. Och kanske är det ingen slump. För är det inte just när vi har bestämt oss för att sluta med något som vi prövas på riktigt? Det är som att frestelserna lägger in en högre växel samtidigt som vår egen kraft och motivation tryter. Tankarna väcks: “En gång gör väl ingenting. Du kan börja om imorgon igen, då går det bättre.”
Det kan också handla om att försöka sluta med en dålig ovana som att scrolla mobilen i timmar, att kämpa sig fri från olika typer av beroenden eller att hålla sig ifrån en specifik synd som man länge suttit fast i. Ju mer man försöker, desto svårare blir det. Och visst kan det kännas hopplöst att falla för samma saker när man kanske lovat sig själv så många gånger tidigare att sluta.
Och samtidigt är prövningar något som tillhör livet som kristen. Vi är kallade att leva annorlunda och att stå upp mot det som är fel, både det runt omkring oss och i vårt eget liv. Motgångar lyfts dessutom fram som något som kan vara positivt. I Jakobs brev 1:2-4 står det: “Räkna det som ren glädje, mina bröder, när ni råkar ut för olika slags prövningar. Ni vet ju att när er tro prövas ger det uthållighet”.
Och vi får komma ihåg är att vi inte står ensamma i kampen. Vi har Jesus med oss på vår sida, han som själv frestades av djävulen i öknen och som vet precis hur jobbigt det kan vara. I Hebreerbrevet berättas att Jesus har medlidande med oss och kan hjälpa den som frestas, och i första Korintierbrevet 10:13 skriver Paulus: “Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Och Gud är trofast, han ska inte tillåta att ni frestas över er förmåga. Samtidigt med frestelsen kommer han också att ge en utväg, så att ni kan härda ut.”
Gud lovar att ge oss en utväg så att vi kan härda ut – men även om vi skulle falla så vet vi att han är trofast. Han lyfter upp oss igen och erbjuder förlåtelse och upprättelse för den som tror på honom. Jesus har övervunnit frestaren och det himmelska priset som väntar är värt alla prövningar vi kan tänka oss.
Rickard Johnston
För ett par veckor sedan upptäckte jag att min cykel stulits ur ett låst cykelförråd i källaren. Så irriterande! Och särskilt tråkigt eftersom jag hade fått cykeln i födelsedagspresent och verkligen gillade den. Bara några dagar senare var det dags igen. Denna gång hade någon klippt upp låset på vårt förråd och tagit mina och min frus slalomskidor… Själv hade jag inte ens hunnit testa dem. Det kändes så otroligt frustrerande! Att vissa inte kan lära sig se skillnad på mitt och ditt.
Och samtidigt blev händelserna en påminnelse över hur många prylar jag faktiskt äger och har förmånen att kalla just “mina”. Även om jag just nu varken har cykel eller skidor har jag ett otroligt överflöd på annat. Bara i hallen hänger fyra olika vinterjackor, där står sex par skor och tre innebandyklubbor... Kanske känner du igen dig. För några år sedan testade jag och min fru att ge bort en sak varje dag. Det kunde vara en bok, ett klädesplagg eller vad som helst. Vi fortsatte i flera månader och det märktes faktiskt inte ens att saker försvann. Det säger en del om vilket överflöd vi har, något som inte minst blir tydligt när man flyttar.
Det är så lätt att samla på sig många olika saker och på samma gång fästa sig vid det man har. Att bli av med cykeln var såklart supertråkigt, men långt ifrån någon kris även om det där och då kunde kännas just så. Och hur vi reagerar när saker tas ifrån oss säger kanske något om vilken betydelse de har för oss. Det är klart att man kan och får bli besviken i stunden, men det finns en fara med att sätta ett stort värde vid materiella saker.
I sin bergspredikan säger Jesus: “Samla er inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. För där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” (Matteus 6:19-21)
Fundera på om det finns saker eller prylar i ditt liv som du sätter ett stort värde i och som det verkligen skulle göra ont att behöva ge bort eller förlora. Finns det en risk att de egentligen har för stor betydelse för dig? Sakerna i sig är inte problemet, men de kan skymma det som är viktigt på riktigt. Det som har evig betydelse.
Jesus varnar vid flera tillfällen sina lärjungar för girighet och att sätta för stort fokus vid ägodelar. Istället lovar han att Gud ska ge oss allt vad vi behöver. “Fråga er inte vad ni ska äta och dricka, och oroa er inte. Allt detta söker hedningarna i världen efter, men er Far vet att ni behöver det. Nej, sök hans rike, så ska ni få detta också”. (Lukas 12:29-31). Gud välsigne dig!
Rickard Johnston
”En röst ropar i öknen: ”Bana väg för Herren, gör vägen rak i ödemarken för vår Gud”. (Jesaja 40:3).
Kanske känner du igen orden? Det är en profetia om Johannes Döparen och återkommer i evangelierna när Johannes förbereder folket på att Jesus ska komma. Förutsägelsen brukar återkomma och lyftas fram särskilt så här i adventstider. Det fortsätter med orden: ”Herrens härlighet ska uppenbaras, alla människor ska se det tillsammans, för Herrens mun har talat”.
Vilket budskap! Alla människor ska få se Herrens härlighet tillsammans. Det är Gud som griper in och kommer till vår hjälp och det finns en fantastisk trygghet i det. Gud är kung och en dag ska vi alla få se hans makt och härlighet. Det är ett hopp att hålla fast vid, särskilt i tider och känslor av mörker, oro och ensamhet.
Samtidigt kan vi fundera på vad det kan betyda för oss att bana väg för Herren. För Johannes innebar det att gå före och förbereda folket på att möta Jesus. Hur det ut i ditt eget liv? Har du banat väg för Herren och gjort plats för honom? Fundera på om det finns något som riskerar att skymma Jesus eller ta hans plats som nummer ett.
I boken ”Skärmhjärnan” beskriver överläkaren och forskaren Anders Hansen hur den digitala utvecklingen och framförallt smartphonen påverkat vårt fokus de senaste åren. Vår hjärna kan bara fokusera på en sak i taget, och här är mobilen ett växande problem. Vår koncentration försämras bara av att ha telefonen i fickan eller på bordet framför oss – även om vi inte tar upp den. Att ignorera den och undvika att plocka upp telefonen är en aktiv handling som kräver att hjärnan arbetar. Frågan är hur mobilen påverkar våra relationer, och inte minst relationen med Jesus. Vår (o)förmåga att hålla fokus när vi läser Bibeln eller ber.
Varje dag möts vi dessutom av mängder av intryck och reklambudskap som försöker ta vår uppmärksamhet och vårt fokus. Kanske är det först när något tas bort som vi får mer tid att lyssna in vad Gud vill säga oss. Att medvetet avstå från något för att bereda plats för Gud i våra liv.
Ett annat sätt att se på att bana väg skulle kunna vara att likna det vid curling. Du vet säkert hur sporten går till. Jag tänker mig att den sista stenen på väg skulle kunna symbolisera Jesus, som skickas iväg av Fadern för att rädda mänskligheten som får vara bilden av ”boet”. Din och min uppgift är att sopa rent framför den sista stenen och bana väg – vilket vi kan göra genom att berätta om Jesus och dela med oss av hans kärlek. Mer kan vi inte göra, själva frälsningen är det Jesus som står för när han träffar människor med sin nåd och förlåtelse.
Vår uppgift kan tyckas liten och obetydlig. Men genom att sopa i curling kan man faktiskt förlänga stenens längd med flera meter och dessutom få till en rakare bana. Tänk om du och jag på ett liknande sätt kunde bana väg för Herren i jul!
I Sverige sitter vuxna ner i genomsnitt 8-12 timmar per dag och 90 procent av fritiden spenderas stillasittande. Det är skrämmande siffror! Det börjar alltid krypa i kroppen på mig när jag läser liknande statistik (ja, självklart i sittande position!) och jag vill ingenting hellre än att gå ut och röra på mig.
För några månader sedan bestämde jag mig för att dra igång en stegutmaning med mig själv. Målet var att gå minst 11 000 steg om dagen i 100 dagar. Sedan dess har en hel del av mina tankar kretsat kring steg och att planera in promenader. Vissa dagar har det varit enkelt att nå upp till dagsmålet och jag har gått eller sprungit det dubbla. Andra dagar har jag sent på kvällen fått trampa omkring varv efter varv hemma i lägenheten.
Till slut nådde jag äntligen milstolpen: 100 dagar i rad. En härlig känsla! Samtidigt slår det mig hur mycket enklare det hade varit om jag istället hade fått räkna det totala antalet steg. Nu spelade det ju mindre roll om jag hade gått 30 000 steg dagen innan – nästa morgon var jag ändå nere på noll. Att få till en daglig vana och något som håller över tid är för mig en betydligt större utmaning än att göra häftiga insatser någon gång ibland.
Jag tänker att relationen med Jesus fungerar lite som den dagliga stegutmaningen. Inte som att vi är nere på noll varje morgon när vi vaknar, men att vi är i behov av att varje dag spendera tid med Jesus. I bön, bibelläsning och att försöka bjuda in honom i allt vi gör. Att inte glömma att vända oss till honom i både med- och motgång.
Precis som att det inte går att spara steg till nästa dag går det heller inte att tänka att söndagsgudstjänsten eller lovsångskvällen gör att man nått upp till veckans kvot av Jesus. Han vill ha mer! Han vill vara en del av hela livet och ha en personlig och levande relation med var och en av oss. Och det fantastiska är det inte handlar om vad vi gör eller gjort eller var vi befinner oss. I Uppenbarelseboken 3:20 står det: ”Se, jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.”
Gud älskar oss så mycket att det är han som knackar på, han som vill lära känna oss och han som kallar på oss. Det är inte vi som behöver ta första steget – det har han redan gjort. Gud längtar efter en gemenskap med oss och vi har bjudits in till ett evigt liv med honom. Det är stort!
Att gå 11 000 steg varje dag har inte bara varit bra för min fysiska och mentala hälsa. Det har också varit fina och viktiga tillfällen för mig att umgås med Jesus och både lyssna till och prata med honom. Den vanan tänker jag fortsätta med ett tag till!
För några år sedan ringde en man från posten efter att jag just flyttat in i min nya lägenhet. Jag fick veta att jag behövde skriva mer än mitt dåvarande efternamn Pettersson på ytterdörren för att de annars inte skulle kunna dela ut min post. Jag bodde då tillsammans med min storebror Fredrik i centrala Stockholm. Det visade sig att bara två dörrar bort – i samma lägenhetshus och på samma våning – bodde en annan Fredrik Pettersson. Tillsammans med sin bror, Rickard. De var till och med lika gamla som oss. Inte konstigt att brevbärarna fick problem!
Det var ett speciellt och lite roligt sammanträffande. Samtidigt fick det mig verkligen att inse hur det känns att vara en i mängden. En inte helt ovanlig känsla, särskilt i en storstad. Överallt finns det människor som kanske både heter likadant och som ser ut på ungefär samma sätt som en själv. Ibland kan det såklart vara skönt att vara lite anonym och att inte sticka ut, att kunna gå ut på stan utan att bli igenkänd. Men inte alltid.
Vi har alla behov av bekräftelse och sammanhang där människor känner oss på djupet och vet vilka vi är bakom namn eller prestationer. Familjer och nära vänskapsrelationer är viktiga delar som kan hjälpa oss att bli sedda och känna oss trygga, men det finns bara en som kan möta våra djupaste behov av bekräftelse och kärlek. Som alltid ser oss, känner oss och älskar oss.
”Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit”.(Ps 139:16)
Även om du och jag kan känna oss ensamma och otillräckliga kan vi lita på att Gud är med. Han har skapat oss och Jesus lovar att till och med alla våra hårstrån på huvudet är räknade! I Guds ögon blir vi aldrig anonyma. Vi är hans unika, älskade barn som han känner utan och innan. Ingen annan människa kan veta vad vi tänker, men Gud vet. Han vet precis allt om oss, både det som vi är stolta över men också det som vi kanske skäms för.
Och det fantastiska är att Gud aldrig överger oss trots allt dumt vi kanske har sagt, gjort eller tänkt. Vi behöver inte vara rädda för att bli avslöjade av Gud. Han vet redan allt – och ändå älskar han oss så högt. Vi kan fortfarande känna oss osynliga och obetydliga, men sanningen är att Gud ser oss och går vid vår sida. Vi är så dyrbara i hans ögon att han var beredd att offra sin egen son att dö i vårt ställe.
Jag vet att Gud inte behöver något särskilt namn på ytterdörren för att veta vem jag är. Han har redan kallat mig vid namn. Jag är hans.
”Men nu, så säger Herren, han som har skapat dig, Jakob, han som har danat dig, Israel: Frukta inte, ty jag har återlöst dig, jag har kallat dig vid namn, du är min.”(Jesaja 43:1)
Jag älskar att springa och för åtta år sedan sprang jag mitt första lopp. Det var ett millopp i Stockholm och jag hade som mål att ta mig runt på under 40 minuter. På vägen dit märkte jag att jag glömt min GPS-klocka hemma och insåg då att det skulle bli svårt att hålla koll på tempot och att jag fick springa mer på känsla.
Jag tog rygg på en kille från början och den första kilometern kändes riktigt bra. Den andra också. Jag kände mig pigg och stark! Men efter tredje kilometern började benen gå tyngre och andningen blev mer ansträngd. Efter fem kilometer tog krafterna slut totalt – den berömda väggen tornade upp sig – och andra halvan av loppet var en ren plåga. Jag joggade några hundra meter, stannade, gick en stund och så fortsatte det. Under de avslutande kilometrarna lutade jag mig in i flera buskage längs vägen och försökte spy för att jag mådde så illa.
I efterhand har jag sett filmklipp från upploppet där jag kommer stapplandes i någon form av försök att springa och strax efter målgången faller ihop i en hög. Fullständigt utpumpad och långt ifrån tiden jag satsat på.
Kanske har du själv inte tagit ut dig på samma sätt i ett lopp, men du kan säkert känna igen dig i att vara trött, sliten eller till och med utmattad. Trötthet kan dessutom vara både fysiskt och mentalt. Stress, sömnproblem, höga krav hemifrån eller oro för framtiden kan vara andra anledningar till att krafterna sinar och att kroppen säger ifrån. Kanske i form av utmattningssyndrom eller andra stressrelaterade sjukdomar, något som har ökat kraftigt de senaste åren.
Ibland kan tröttheten göra att läget känns hopplöst, men i Jesaja 40:28-29 står de tröstande verserna: ”Vet du inte, har du inte hört att Herren är en evig Gud, som har skapat jordens ändar. Han blir inte trött och utmattas inte, hans förstånd kan inte utforskas. Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka.”
Vilka löften! Gud är inte som oss, som tur är. Han har skapat allt och han blir inte trött. Tvärtom lovar han att ge oss styrka när våra krafter håller på att ta slut. Som kristna är vi definitivt inte befriade från vare sig trötthet, stress eller psykisk ohälsa – men vi får vila i att Gud både vill och kan hjälpa oss. Det har vi hans eget ord på. Han vill bära oss när vi själva helst bara skulle vilja lägga oss ner och ge upp.
Gud är den främsta källan till vila, kraft och återhämtning. Han vet precis vad vi behöver just nu och vill skänka oss sin frid, friden som övergår allt förstånd. Gud vill att vi ska förstå att det inte handlar om vad vi presterar eller åstadkommer utan om att vi är hans älskade barn. Den tryggheten får vi lita på och vila i.
Jag har ofta svårt att göra saker till hundra procent. När jag var spelade innebandy aktivt hade jag en tränare som under tuffa intervallpass ropade: ”Kom ihåg, när du spyr har du 30 procent kvar!”.Jag vet inte hur mycket sanning det finns i påståendet, men det ligger något i att det ibland är svårt att gå all in för någonting. Att man istället gärna har kvar lite sparkapital.
Och det finns en poäng i att inte gå in helhjärtat i allt vi gör, det ska vi inte. Men när det handlar om Gud är det annorlunda. Han kräver mer än 70, 80 och till och med 90 procent av vårt engagemang. Han vill ha hela vårt hjärta och vara nummer ett i våra liv.
Så här säger Gud själv: ”Men nu, säger Herren, vänd om till mig av hela ert hjärta, med fasta, gråt och klagan.”Joel 2:12.
Förra säsongen mötte mitt favoritlag Arsenal värsta rivalen Tottenham på bortaplan. Ställningen var oavgjord, men i matchens 91a minut – på tilläggstid – fick Arsenal en straff och det såg ut att bli den perfekta avslutningen. Lagets skyttekung la bollen på straffpunkten, klev fram... och missade. Ridå ner. Jag minns att jag tänkte att jag ändå var glad att jag inte var i Pierre-Emerick Aubameyangs skor. Tänk att bli syndabock i ett sånt läge, i en så viktig match.
Samtidigt är det så att jag redan befinner mig i en liknande situation. Grundbetydelsen av synd är just att missa målet. Och det är ingen av oss som klarar av att fullt ut göra Guds vilja, tvärtom misslyckas vi gång på gång. Ändå kan jag ofta tänka att jag ska klara att sätta den där straffen. Jag vill så gärna klara av saker och ting själv och lyckas på egen hand. Nästa gång, då sitter den. Då klarar jag att leva som Gud vill. Då kan jag stå emot frestelserna, avundsjukan, själviskheten. Men att vända om handlar istället om att inse: Nej, jag klarar faktiskt inte det här själv. Jag behöver Jesus.
Att omvända sig handlar om att erkänna sina brister och se sitt behov av Gud. Att omvända sig är att låta Jesus ta straffen och samtidigt erkänna för sig själv, för Gud och för andra människor att jag inte klarar det själv. Att vända om är att be Gud om hjälp.
I Psalm 32 ger kung David ett exempel på hur det kan se ut när han lägger fram allt för Gud och ber om förlåtelse. ”Så länge jag teg förtvinade mina ben vid min ständiga klagan. Dag och natt var din hand tung över mig, min livskraft försvann som av sommarhetta. Sela. Då uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning. Jag sade: ”Jag vill bekänna mina överträdelser för Herren.” Då förlät du mig min syndaskuld. Sela.
Det är inte vi som måste kämpa lite hårdare för att duga i Guds ögon. Vi behöver inte springa tills vi spyr. Istället får vi vända om till honom och be om förlåtelse och hjälp. Då har han lovat att ta emot oss med öppna armar.
Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Sätt ditt hopp till Gud. Jag ska åter få tacka honom för frälsning genom honom. (Ps 42:6)
I coronatider är det lätt att förstå och känna igen sig i den första frågan. Många känner oro och ångest inför framtiden. Hur ska allt gå? Vem ska vi lita på? Hur blir det med min utbildning, mitt jobb eller sjukvården? I nästa mening från Psalm 42 kommer vändningen. Författaren svarar på sin egen fråga och uppmanar sig själv att sätta sitt hopp till Gud. Mitt i all oro är han övertygad om att Gud ska komma med räddning.
I oro och tunga perioder får också vi försöka påminna oss själva och varandra om vad Gud har gjort, och lita på att han kommer till vår hjälp. Det har Gud själv lovat, och hans löften kan inte svika. Att vi känner oro, sorg och smärta är naturligt, men det får inte göra att vi tappar blicken på Jesus. I svåra tider får vi istället be och ropa ärliga böner till Gud och hoppas på honom.
Kort innan Jesus utlämnades för att dö på korset sa han till sina lärjungar: ”Nu är ni också bedrövade, men jag ska se er igen, och då ska era hjärtan glädjas och ingen ska ta er glädje ifrån er”.
Bedrövelse vänds till hopp och glädje här också. Tänk att Jesus lever, att han verkligen har uppstått! Nu under påsken får vi tid och möjlighet att påminnas om det fantastiska och ofattbara i att Jesus har övervunnit döden. Det är något vi alltid kan sätta vårt hopp till, särskilt när problemen hopar sig, när vi möter motgångar eller oroar oss för framtiden. Jesus var död, men lever igen. Det är en grund som håller att bygga sitt liv på.
Oavsett hur det ser ut runt omkring dig, hur ensam, trött eller oroad du än känner dig så är du fri och förlåten i Jesu namn. Genom tron på Jesus har vi del i det eviga livet och har fått löftet om att ondskan och lidandet på jorden en dag kommer att ta slut.
Jesus är oövervinnerlig och hans segern är också din och min. Flera av lärjungarna hamnade i fängelse för att de fortsatte prata om Jesus efter att han hade uppstått, men de vägrade sluta. Varför då? Jo, de visste att ingenting kunde rå på dem längre. De visste att de tillhörde det vinnande laget. Inte ens döden var längre ett hot.
Tänk om det Jesus gjort kunde få en ännu större plats också i våra liv, om vi kunde stanna upp och försöka förstå vad det betyder. För alla problem – ja,till och med coronapandemin – bleknar i jämförelse vad Jesus utförde på korset. Han tog våra synder på sig, övervann ondskans makter och nu bjuder han in alla som tror på honom till ett evigt liv. Den glädjen kan ingen ta ifrån oss.
En morgon för ett par år sedan plingade det oväntat till på min lägenhetsdörr. En man presenterade sig och förklarade att han hade fått uppdraget att göra en fuktmätning, sedan en granne misstänkt att något var fel i sin bostad. Mannen borrade ett par små hål i golvet och tog fram sitt mätverktyg. Resultatet? 99,2 procent fukt.
Det visade sig att ett rör hade spruckit, men själv hade jag inte märkt av någonting. Ingen yttre skada, ingen mögellukt, ingenting. Men under golvet fanns uppenbart fukt efter en läcka som pågått i flera månader, och som ledde till att hela golvet fick brytas upp och badrummet och hallen behövde renoveras från grunden.
Jag tänker att mitt eget liv – och min egen synd – kan fungera på ett liknande sätt. Från början verkar mina brister kanske inte så farliga. Livet rullar på och jag märker knappt att något är fel. Jag strävar efter att putsa upp min egen fasad och visa upp mina bästa sidor. Går till kyrkan på söndagar, försöker ställa upp för andra och vara en bra vän och kollega.
Utåt sett verkar allt fint och bra. Men hur ser det egentligen ut på insidan? Likt fuktskadan kan synden ofta komma smygande under ytan, utanför min kontroll. De själviska tankarna bubblar inuti, även om jag gör allt för att försöka trycka undan dem. Där finns avundsjuka mot de som springer snabbare än jag, eller de som har egenskaper som jag saknar.
Jag kan fortsätta fila till ytan, men hur mycket jag än kämpar kommer insidan till slut behöva brytas upp och renoveras från grunden. Det går inte alltid att själv upptäcka hur illa ställt det är, och vi klarar heller inte av att fixa det på egen hand. Nej, den enda som har mätinstrumentet för att visa oss hur det ligger till med oss är Gud själv – och han är också den ende som har förmågan att både laga och betala priset för skadan.
Och det fantastiska är att Gud redan har gjort det. Jesus har genom sin död och uppståndelse renoverat dig från grunden och gjort dig hel och ren, inifrån och ut. I honom är du genom tron fri från synden, från allt dumt du tänkt, gjort eller kommer att göra. Allt är förlåtet tack vare Jesus.
I Kolosserbrevet 1:13-14 står det: ”Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder.”
Åtta månader efter att fuktmätaren plingat på fick jag flytta tillbaka till min lägenhet. Jag fick kliva in genom dörren till ett nytt golv, nya garderober och ett superfräscht badrum. En häftig förvandling, men ingenting mot den förvandling som det innebär att ta emot Jesus. Han vill ingenting hellre än att lyfta bort det trasiga i ditt liv och ersätta det med sin kärlek och förlåtelse. En dag kommer Jesus tillbaka och då ska ingen död, ingen sorg och ingen gråt finnas mer. Det är något som är värt att sätta sitt hopp till.
Rickard Johnston
I sommar har jag som vanligt spelat ett par rundor discgolf. Sporten går ut på att ta sig runt en bana genom att kasta frisbeen (discen) i en korg med så få antal kast som möjligt. Det är fantastiskt roligt, men också ibland minst lika frustrerande. Det finns nämligen många sätt att hamna fel i skogen…
Något av det viktigaste är att kunna kasta rakt. Den gula korgen sticker ofta upp runt hundra meter framför en vid utkastet – men på båda sidor finns träd, buskar och ibland till och med vatten som man absolut inte vill hamna i. Det gäller att släppa discen i rätt tid, med rätt kraft och i rätt vinkel för att hamna så nära korgen som möjligt.
Mitt vanligaste problem är att discen antingen drar sig för mycket åt vänster och landar i en svårtillgänglig terräng – eller att jag släpper den aningen för sent och kastar rakt in i första trädet. Båda misstagen kan vara svåra att reparera. I somras kastade jag bort min favorit- frisbee på ett hål utan att se vart den landade. Jag letade och letade, men fick bittert vända hem tomhänt.
Jag tänker mig att livet ibland kan se ut på ett liknande sätt. Vi kan också ha uppsatta mål framför oss som till och med är inom synhåll, men där vi av olika anledningar hamnar snett. Livet är inte spikrakt finns det en andaktsbok som heter – och det ligger mycket i det. Vi kan hamna i situationer eller umgängen som inte alls är bra för oss utan att reflektera över hur vi egentligen hamnade där, eller hur vi ska ta oss därifrån. Eller så springer vi rakt in i ett träd – kanske i form av en utmattningsvägg, en olycka, ett sjukdomsbesked i familjen – och allt förändras på ett ögonblick.
Likadant kan det vara när det gäller livet med Jesus. Det är många som långsamt glider bort från kyrkan och tron utan att kanske tänka så mycket på det. Gudstjänstbesöken blir färre, bönen prioriteras bort till förmån för annat och så småningom känns den där relationen med Jesus ganska avlägsen och svår att hitta tillbaka till. Eller så sker det mer plötsligt. Man kanske möter orättvisor, blir dåligt behandlad av andra kristna och vill lämna allt som har med tron att göra.
Att leva som kristen är inte enkelt. Jesus säger själv: ”Gå in genom den trånga porten. Den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.” (Matteus 7:13-14).
Dagen efter att jag kastat bort min favorit-disc i skogen fick jag ett sms från en okänd person. Det visade sig att han hade hittat min frisbee i skogen, sett telefonnumret på undersidan och genast hört av sig. Vilken glädje! Vägen med Jesus är långt ifrån spikrak, men du kan vara säker på att han vill leda dig vart du än befinner dig. Han som är vägen, sanningen och livet är ute och söker efter varje människa som gått vilse och vill ingenting hellre än att välkomna sina barn hem igen.
Rickard Johnston
Sport är mitt största intresse och utöver att idrotta själv har jag alltid gillat sportspel som FIFA och NHL. När jag var yngre spelade jag ofta ett dataspel som heter Football Manager. Där är man en tränare för ett valfritt fotbollslag i världen och spelet går ut på att forma ett så bra lag som möjligt genom att värva spelare och sedan coacha laget till segrar. Ett otroligt roligt och underhållande spel som höll mig sysselsatt många timmar.
Samtidigt märkte jag hur det påverkade mig även när jag inte spelade. Mina tankar var fulla av olika slags taktiker och potentiella värvningar och så fort jag fick chansen skrev jag upp startelvor på små papperslappar hemma och i skolan. Jag kände mig nästan som en riktig tränare. Dessutom påverkades mitt humör ordentligt under viktiga matcher. En förlust i final kunde förstöra en hel dag, trots att det bara var ett dataspel.
Det finns exempel på folk som tagit beroendet ett steg längre. I en jubileumsbok – Football Manager stole my life – berättas om hur en man efter att ha spelat FM under en längre tid fick ett ultimatum från sin fru: Nu får du välja, antingen datorn eller mig. Han valde datorn.
Det är såklart ett extremt exempel, men på ett liknande sätt som dataspelet var nummer ett för den mannen – och för mig när jag spelade som mest – vill Jesus vara nummer ett i våra liv. Vi utmanas och uppmanas i Bibeln att välja honom före annat som lockar. Det gäller inte bara dataspel utan även saker som i sig är bra och goda; som familj, vänner eller träning.
Jesus säger: ”Förbli i mig, så förblir jag i er”. Att förbli i Jesus är att dagligen hålla sig nära honom och låta honom leda våra liv. Att prioritera tid med Jesus och lära känna honom djupare. Då kommer vi också att påverkas och bli mer lika honom genom den Helige Ande. För vi påverkas av det vi fyller vår tid med, vare sig vi vill det eller inte. Tänk om min hjärna istället för taktiker och drömvärvningar hade varit lika fylld av tankar kring Jesus och Guds ord. Om jag påmint mig själv och andra om tacksamheten till Jesus och vad han har gjort för mig istället för att tipsa om talanger. Eller varför inte både-och?
Jag tror inte att man som kristen behöver välja bort vare sig dataspel, träning eller annan typ av underhållning – men jag tror att det är viktigt att Jesus får vara med i allt vi gör. Att han får en plats i hela livet och att vi låter oss få påverkas av hans ord och kärlek. Och att mitt i allt lämna utrymme i både vårt schema och våra tankar till att lyssna på vad Jesus vill säga till oss.
Rickard Johnston
Jag älskar att springa och för åtta år sedan sprang jag mitt första lopp. Det var ett millopp i Stockholm och jag hade som mål att ta mig runt på under 40 minuter. På vägen dit märkte jag att jag glömt min GPS-klocka hemma och insåg då att det skulle bli svårt att hålla koll på tempot och att jag skulle bli tvungen att springa mer på känsla.
Jag tog rygg på en kille från början och den första kilometern kändes riktigt bra. Och den andra. Jag kände mig pigg och stark! Men efter tredje kilometern började benen gå tyngre och andningen blev mer ansträngd. Efter fem kilometer tog krafterna slut totalt – den berömda väggen tornade upp sig – och andra halvan av loppet var en ren plåga. Jag joggade några hundra meter, stannade, gick en stund och så fortsatte det. Under de avslutande kilometrarna lutade jag mig in i flera buskage längs vägen och försökte spy för att jag mådde så illa.
I efterhand har jag sett filmklipp från upploppet där jag kom stapplandes i någon form av försök att springa och direkt efter målgången föll jag ihop i en hög. Fullständigt utpumpad och långt ifrån tiden jag satsat på.
Kanske har du inte tagit ut dig på samma sätt i ett lopp, men du kan säkert känna igen dig i att känna dig trött, sliten eller till och med utmattad. Trötthet kan dessutom vara både fysiskt och mentalt. Stress, sömnproblem, höga krav hemifrån eller oro för framtiden kan vara andra anledningar till att krafterna sinar och att kroppen säger ifrån. Kanske i form av utmattningssyndrom eller andra stressrelaterade sjukdomar, något som har ökat kraftigt de senaste åren.
Ibland kan tröttheten göra att läget känns hopplöst, men i Jesaja 40 står de tröstande verserna: ”Vet du inte, har du inte hört att Herren är en evig Gud, som har skapat jordens ändar. Han blir inte trött och utmattas inte, hans förstånd kan inte utforskas. Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka.”
Vilka löften! Gud är inte som oss, som tur är. Han har skapat allt och blir inte trött. Tvärtom lovar han att ge oss styrka när våra krafter håller på att ta slut. Som kristna är vi definitivt inte befriade från vare sig trötthet, stress eller psykisk ohälsa – men vi får vila i att Gud både vill och kan hjälpa oss. Det har vi hans eget ord på. Han vill bära oss när vi själva helst bara skulle vilja lägga oss ner och ge upp.
Gud är den främsta källan till vila, kraft och återhämtning. Han vet precis vad vi behöver just nu och vill skänka oss sin frid, friden som övergår allt förstånd. Gud vill att vi ska förstå att det inte handlar om vad vi presterar eller åstadkommer utan om att vi är hans älskade barn. Den tryggheten får vi lita på och vila i.
Rickard Johnston
Häromdagen läste jag en intervju med löparen och författaren Markus Torgeby. Han levde under fyra år ensam i en kåta i Jämtland – och jag fastnade för ett av hans citat om hur viktigt det är att vara förberedd.
”Om jag går över en is på vintern så har jag tänkt 10 000 gånger vad jag gör om jag ramlar i. Jag har aldrig ramlat i. Men jag har tänkt tanken. Du kan inte vara ute på isen och reagera först när du ramlar i.”
Själv kände jag mig träffad. Jag var en av tusentals i Stockholm som inte alls var förberedd på den första snön. Visst hade jag tänkt tanken på att byta till vinterdäck på vår bil, men sköt varje gång upp det till nästa dag och nästa vecka. Och så plötsligt var det försent. I skrivande stund står bilen parkerad och insnöad med sommardäcken på – och jag vågar inte ta mig ut i trafiken för att hämta vinterhjulen i förrådet.
Även i Bibeln talas det om vikten av att vara förberedd. I Lukasevangeliet 12:35-37 pratar Jesus med lärjungarna om sin egen återkomst till jorden: ”Spänn bältet om livet och håll lamporna brinnande. Var som tjänaren som väntar sin herre hem från bröllopsfesten och som genast är redo att öppna för honom när han kommer och knackar på. Saliga är de tjänar som Herren finner vakna när han kommer”.
Det är viktigt att behålla det perspektivet. Man kan själv ställa sig frågan: Om Jesus kommer tillbaka imorgon, skulle jag vara redo att möta honom? Finns det en tro, förväntan och förhoppning på hans återkomst eller kanske snarare en likgiltighet? Vi behöver också göra oss redo. Det finns kanske ingen krislåda, vev-radio eller dubbdäck att ta till – men vi har Guds eget ord i Bibeln att lära av och vi får be om hjälp att hålla oss nära Jesus. Vi får be om kraft att hålla oss vakna och vara beredda att öppna när han knackar på. I Efesierbrevet står det om Guds vapenrustning som vi får ta emot och bära.
Nåden och förlåtelsen är tillgänglig för oss här och nu – men så kommer det inte alltid att vara. En dag är dörren till himmelriket stängd, och då är det försent. ”Sök Herren medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära” står det i Jesaja 55:6.
Guds frälsning gäller alla, men vi behöver inse allvaret och vända oss till honom och göra oss redo att möta honom. Vi kan inte skjuta upp det till i morgon eller nästa vecka. I andra Korintierbrevet 6:2 skriver Paulus: ”Han säger ju: Jag bönhör dig i nådens tid, jag hjälper dig på frälsningens dag. Nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag.”
Rickard Johnston
Har du ett bra tålamod? Kanske är ditt svar lite annorlunda mot vad din familj eller dina vänner skulle säga om dig… Oavsett vad kan det många gånger vara svårt att ha tålamod och behålla lugnet. Inte minst i situationer som bilköer eller när tåget är försenat, när barn skriker omkring en eller när teknik strular. Det är lätt att bli stressad, otålig och irriterad när saker inte går som vi vill – eller åtminstone inte lika fort som vi hade önskat.
Vi är inte så vana vid att behöva vänta. Vi lever i ett samhälle med ett konstant högt tempo där vi ofta får snabb respons och bekräftelse på det vi gör. Sociala medier bygger på likes och snabba interaktioner. Beställer vi något från nätet kan vi få det hemlevererat samma dag. Det finns träningsprogram som utlovar toppform och magrutor på tre veckor. Och får man inte svar på Messenger eller SMS inom någon dag börjar man fundera på om någonting är fel.
Frågan är om – eller kanske snarare hur – miljön och det höga tempot påverkar förmågan att vänta på Jesus. Hur det påverkar vårt tålamod när det gäller bibelläsning, bön eller att bjuda in honom i våra beslut. Har vi tålamod att lyssna in och ta emot det Jesus vill säga till oss? I Psaltaren 46:11 står det: ”Bli stilla och besinna att jag är Gud, upphöjd bland hednafolken, upphöjd på jorden.”
Vi behöver tillfällen att vara stilla inför Gud. Det är inte alltid lätt och kräver både tålamod och planering för att det ska bli av – men det är viktigt. Det är i stillheten inför Gud som vi ännu mer kan se vem han är och förstå vad han har gjort för oss. Att han har dött och uppstått för vår skull, och att han erbjuder det eviga livet.
I mötet med Gud får vi dessutom möjligheten att tacka. Inte bara för det han har gjort och gör, utan faktiskt också för tålamodet som kommer av att inte alltid få det vi önskar eller ber om. Jag brukar säga att jag är en dålig förlorare för att jag sällan förlorar (och därmed inte får chansen att öva på det). Är väl högst oklart om just den teorin stämmer, men vårt tålamod går faktiskt att öva upp. Genom att tvingas vänta och att inte alltid få det vi vill exakt när vi vill så kommer vi med tiden bli lite bättre på att hålla ut.
Små barn har ofta ett bedrövligt tålamod, men det utvecklas när de växer upp och inser att det inte går att få precis allt man pekar på. I Romarbrevet 5 beskrivs också hur vårt tålamod mognar och utvecklas av svåra perioder: ”Vi gläder oss också mitt i våra lidanden, för vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som han har gett oss.”
Hoppet sviker oss inte. Tålamod handlar inte bara om väntan utan även om tillit och uthållighet. Det är tålamod att lita på Gud och hans löften även när vi inte ser eller upplever det.
Rickard Johnston
Under hela 2000-talet är det bara en svensk som vunnit priset Vezina Trophy som varje år delas ut till NHL:s bästa målvakt. Henrik Lundqvist tog hem titeln för drygt tio år sedan – men nu talar mycket för att han får sällskap av en landsman.
Linus Ullmark i Boston har haft en otrolig säsong och har i skrivande stund flest antal segrar, bäst räddningsprocent och minst antal insläppta mål per match. Som om det inte var nog blev han nyligen historisk genom att själv göra mål (!) i en match mot Vancouver, som den förste målvakten i Boston sedan laget grundades 1924.
Vem är då Linus Ullmark? En ung supertalang? Nej, inte direkt. Han fyller 30 år i juli och gör sin sjunde säsong i NHL – men fick sporadiskt med speltid under sina första säsonger och tillbringade mycket tid i farmarligan AHL. Han har haft en lång och krokig väg till toppen, men efter många års slit har han nu fått sitt genombrott.
Jag tycker att det är både inspirerande och imponerande med människor som vägrar ge upp. Som fortsätter kämpa och visar prov på uthållighet och tålamod även när saker inte går som planerat. Själv är jag dålig på det. Jag vill gärna se snabba resultat, vare sig det handlar om träning, jobb eller skoluppgifter. Jag tappar lätt både ork och motivation under lite längre löprundor eller arbetsprojekt som pågår under en lång tid.
Och kanske smyger sig liknande tankemönster lätt in även när det handlar om det kristna livet och relationen med Gud. Att även här vilja se snabba resultat på bönen, på tron eller på målet att bli mer lik Jesus. Om man inte ser eller märker av någon tydlig förändring på några veckor (eller dagar) så är det lätt att tappa glöd och motivation – och i värsta fall ge upp.
Men sanningen är att relationer tar tid att bygga upp och kräver uthållighet. Precis som att vägen till toppen för en elitidrottare inte alltid är spikrak så kommer vi garanterat att möta motgångar på vandringen med Jesus. Det kan kännas hopplöst. Som att Gud är långt borta, inte existerar – eller att vi själva är på väg mot ett helt annat håll och inte ser någon som helst förändring eller förbättring i vårt eget liv.
Linus Ullmark petades ner till farmarligan i två säsonger innan han kallades upp till NHL och nu slutligen har fått sin belöning. Låt oss påminnas om vad Paulus skriver i Hebreerbrevet 12:1-2. Där uppmuntras vi att löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss och att hålla blicken fäst på Jesus. Han är den som kan ge oss kraft och styrka att orka kämpa vidare och som lyfter upp oss när vi faller. Om vi håller oss till honom kommer du och jag en dag att tilldelas en segerkrans som aldrig vissnar. Jag vågar lova att den är ännu mäktigare än en Vezina Trophy-buckla!
Rickard Johnston
Jaha, och vem är du? Den frågan har du också garanterat fått ett par gånger. Fundera en stund på vad du brukar svara. Kanske börjar du prata om var du kommer ifrån, dina intressen, din pågående utbildning eller ditt yrke. För visst är det lätt att egentligen svara på frågan vad man gör, snarare än vem man är. Vår identitet är ofta nära sammankopplad med det vi gör och ibland kan det vara rätt svårt att hålla koll på skillnaden. Men det finns en risk med att identifiera sig för mycket med vad man presterar. För vad händer när det vi lagt vårt värde och trygghet i plötsligt rycks ifrån oss?
I förra veckan fick flera av min frus kollegor sparken – alla på samma dag. En del hade jobbat på företaget i flera år och beskedet kom helt oväntat. Efter att de lämnat in sina passerkort hade de inte längre någon arbetsplats att gå till – och sådana erfarenheter kan verkligen skapa oro, osäkerhet och tvivel på sig själv. Vem är jag nu? Duger jag?
Tycker man om idrott är det lätt att fastna i prestationer och definiera sig som en löpare, innebandyspelare eller längdskidåkare. Och det kan ju vara kul och motiverande, men frågan är vad som händer när man drabbas av en allvarlig skada eller sjukdom som gör att man behöver vila eller i värsta fall tvingas lägga av. Om vilka vi är mest handlar om vad vi presterar och åstadkommer riskerar motgångar att knäcka både självbild och självkänsla och skapa en form av identitetskris. Det finns helt enkelt ingen fast grund att stå på.
På frågan om vilka vi är får vi som troende istället lyfta blicken uppåt. Det är faktiskt bara där vi hittar ett svar som håller genom livets alla förutsättningar. Vår främsta identitet är varken yrke, idrottsprestationer eller relationer – utan att vi är Guds barn. Jesus Kristus är den enda grunden som håller att bygga sitt liv och sin identitet på. I första Johannesbrevet 3:1 står det: ”Se vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn! Och det är vi också”.
Vi är Guds barn och älskade av honom, oavsett hur små, obetydliga eller hjälplösa vi kan känna oss. Tvärtemot tanken att vi är vad vi gör så visar Gud att han älskar oss just för vilka vi är. Han tittar inte på vårt CV, våra idrottsmeriter eller vår sociala status. Istället ser han sina älskade barn och vill ge oss möjlighet att vila i den tryggheten. Som Guds barn har vi också rätt till det mäktiga arvet, ett evigt liv i himmelen tillsammans med Jesus.
Så, nästa gång du får frågan om vem du är. Oavsett vad du svarar i stunden, försök påminna dig själv om att din verkliga identitet är mycket större än dina intressen, prestationer eller meriter. Du som tror på Jesus är Guds barn. Det kan ingen ta ifrån dig.
Rickard Johnston
Du kanske har hört uttrycket att hoppet är det sista som överger en människa – men går det att hoppas på något när allt hopp är ute? Du och jag kan hamna i eller uppleva situationer som helt hopplösa. Lägen där det inte verkar finnas någon väg framåt och man är beredd att ge upp. När vi ser oss omkring i världen kan det vara lätt att känna en hopplöshet över ondskan. Kriget i Ukraina har pågått i över ett halvår med tusentals döda och miljontals människor som tvingats fly. Vi kan känna sorg och förtvivlan över vad som drabbar så många oskyldiga människor. Vi kan också känna en oro och hopplöshet över det klimathot som omger oss.
Men hur mörkt det än är och verkar så finns det ett hopp att hålla fast vid. Ett hopp som burit genom det mest hopplösa av allt – döden – till det eviga livet. När det mänskliga hoppet är ute kan vi fortfarande hoppas på Gud och hans löften.
”Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så far till många folk, som det var sagt: Så ska din avkomma bli. Han vacklade inte i tron när han tänkte på sin döda kropp – han var omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött. Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran, fullt övertygad om att vad Gud hade lovat var han också mäktig att hålla.” (Romarbrevet 4:18-21)
Abraham befann sig i en situation som verkade hopplös. Han var 75 år gammal när Gud för första gången gav honom löftet att bli välsignad med en son och bli far till många folk. Men åren gick och Abraham och frun Sara var fortfarande barnlösa. När han var hundra år och Sara 90 år förnyades löftet. Återigen lovade Gud att de skulle välsignas med en son. Det säger sig självt att det mänskligt sett var orimligt. Helt kört.
Abraham frågade sig mycket riktigt hur det skulle gå till – men han trodde och hoppades, hur omöjligt det än såg ut. Han lät inte sitt mänskliga förstånd stå i vägen för Guds ord. Istället tittade han upp mot stjärnorna och trodde att Gud kunde förändra de naturliga omständigheterna för att infria löftet.
Också vi får fästa hoppet vid något annat än vår egen kraft och vårt förnuft. Vi får sätta vår tillit till Gud, även i situationer som känns svåra och hopplösa. Det är Guds ansvar att infria sina löften till oss och han är mäktig nog att hålla dem. Det vi får göra är att tro på hans ord, oavsett omständigheter. De flesta av oss har inte fått den typ av löfte som Sara och Abraham fick, men däremot löftet om att Gud alltid är med oss och att han lyssnar till våra böner.
Gud har inte lovat att ge oss allt vad vi längtar efter, men det finns andra löften som är kopplade till tron på honom. Vi får frid med Gud. Förlåtelse för våra synder. Tillgång till det eviga livet. Fundera själv på om du hoppas och tror på Gud och hans löften till dig. Och har du insett att Gud är det enda hopp du behöver?
Rickard Johnston
Träna mer, äta nyttigare, spara mer och stressa mindre. Det är fyra av de mest populära nyårslöftena bland svenskar i dag. Kanske är du en av dem som lovat dig själv att förändra något i ditt eget liv under 2022? I så fall önskar jag dig lycka till! Ett nytt år innebär ju en chans till en nystart och det kan vara lockande att sätta upp personliga löften och målsättningar. Och nyårslöften kan absolut vara en viktig sporre och ge en positiv effekt. Samtidigt visar statistik att bara var fjärde person klarar att hålla dem hela året. Istället för en bestående livsförändring riskerar löftet då att leda till en känsla av misslyckande.
För det är så lätt att svika sina löften, både mot sig själv och mot andra. Så lätt att känna sig misslyckad och dålig när man inte lyckats uppnå det man lovat sig själv – kanske för femte gången. Men Gud är annorlunda. Hans löften till dig och mig är hundraprocentiga och oförändrade, och vi kan vara säkra på att Gud håller vad han lovat. I Jesaja 54:10 står det: ”Även om bergen viker bort och höjderna vacklar, så ska min nåd inte vika från dig eller mitt fridsförbund vackla, säger Herren din förbarmare”.
Visst är det mäktigt? Oavsett vad som händer i världen eller hur ditt liv ser ut så kommer Guds nåd och förbund bestå. Alla som tror är välkomna att ta emot den nåden, oavsett egna misstag, sårade känslor eller svikna löften. För det handlar först och främst inte om vad vi lyckas eller misslyckas med, utan om vad Jesus har gjort för oss.
”Vänd ert öra hit och kom till mig. Hör, så får er själ leva!” (Jesaja 55:3)
Det viktigaste nyårslöftet som du och jag kan ha det kommande året är faktiskt varken att träna mer, äta bättre eller stressa mindre. Det viktigaste nyårslöftet är istället att vända vårt öra till Jesus och lyssna till honom. I bön, i bibelläsning, i gudstjänstgemenskap och i andra sammanhang där Guds röst inte riskerar att drunkna i alla tusentals intryck vi möts av varje dag. Vi får komma till Jesus precis som vi är och lyssna till hans löften om frid, förlåtelse och räddning. Han har lovat att ge oss allt vad vi behöver. Ja, han har till och med lovat att var och en som tror på honom ska få evigt liv. Det är fantastiskt!
Vi är på väg in i ett nytt år och har alla en chans till en nystart och en möjlighet att börja om. Jag vill därför uppmuntra dig att fundera en stund på vad som är viktigast i ditt liv. Vad tar upp mest av dina tankar, dina pengar och din tid? Tänk än en gång på Guds löften. Tänk på hans nåd, hans förlåtelse och hur han lovat att alltid vara med dig. Låt hans kärlek få påverka ditt liv under 2022. Gott nytt år!
Rickard Johnston
Förmodligen har du hört uttrycket att livet är en tävling. Och ärligt talat: finns det någon bättre känsla än att vinna? Jag tror knappt det. Det är fantastiskt! En seger, egentligen oavsett vad det handlar om, kan förgylla en hel dag.
Men lika mycket som jag älskar att vinna ogillar jag att förlora. Det spelar ingen roll om det är innebandy, tv-spel eller valfri aktivitet med ett tävlingsmoment – att förlora är hemskt. Jag hade vissa förhoppningar om att det skulle bli bättre med åren, men än så länge håller det i sig… Och när förluster väl inträffar har jag lätt att försöka leta bortförklaringar eller skylla ifrån mig.
Otur. Inte min egen klubba. Lagkompisens fel. Eller i riktigt desperata fall utbrista: ”Det måste ha varit fusk!” Det kan vara svårt att själv ta på sig ansvaret eller acceptera en förlust. Enklare då att leta efter andra orsaker eller syndabockar för att lindra besvikelsen.
När Jesus dömdes till döden såg det ut som den slutgiltiga förlusten. Han skulle förlora sitt eget liv, värre än så blir det inte. Men till skillnad från mig skyllde Jesus inte ifrån sig. Tvärtom! Istället tog han hela världens synd och misslyckanden på sig – trots att han själv inte hade gjort något fel. Han blev frivilligt en förlorare och syndabock i vårt ställe.
Och när Jesus drog sitt sista andetag på korset tycktes fienden ha vunnit matchen. Men det avgörande slaget fick motsatt effekt. Istället för den definitiva förlusten vann Jesus tre dagar senare den största segern när han uppstod från graven. Den eviga segern som innebär att dödens makt är borta och vägen till himmelen öppen. Och det mest fantastiska är att den som tror på Jesus har del i samma seger. Den är vår!
I Korintierbrevet 9:25 skriver Paulus: ”Alla som tävlar måste ha disciplin i allt – de gör det för att vinna en segerkrans som vissnar, vi för att vinna en som aldrig vissnar”.
Tänk dig en segerkrans som aldrig vissnar. En härlig, underbar, oslagbar segerkänsla som till skillnad från andra vinster aldrig tar slut. Som är större och mäktigare än vad vi kan föreställa oss och som ingen någonsin kan ta ifrån oss. Vi kan och kommer möta mängder av olika svårigheter, utmaningar och lidanden här på jorden – men den viktigaste matchen har Jesus redan vunnit.
Påsken påminner oss om vad Jesus gjorde på korset. Hur han offrade allt för dig och mig. Han vann segern genom att förlora, fick makt genom att offra sig och blev rik genom att ge bort allt. I Guds rike handlar det inte om att ha mest pengar, flest vänner eller att vara bäst i världen på fotboll. Livet handlar om Jesus. Och även om livet inte är en tävling får vi tillsammans sträva efter att bli mer lika honom. Kanske kan vi sikta på att bli bättre på att sluta skylla ifrån oss, att sätta andra före oss själva och bli mer generösa med vår tid och våra tillgångar? Det tror jag att både vi själva och människor i vår närhet skulle må bra av!
Rickard Johnston
Nöj dig inte med mindre, nöj dig med mer. Citatet är en reklamslogan från Tele 2 för några år sedan, och jag tycker att det är rätt talande för inställningen i samhället i dag. Ofta möts vi av budskapet att vi ska förverkliga oss själva och sträva uppåt i karriären. Vi ska bli de bästa versionerna av oss själva, och uppleva så mycket vi bara kan och hinner med. Forskning visar också att en genomsnittlig svensk utsätts för mer än 5 000 reklambudskap varje dag – budskap som vill få oss att tro att vi inte har tillräckligt utan behöver något mer för att bli helt tillfredsställda.
Att vara nöjd med sin situation och tillvaro har nästan blivit något fult. Ett tecken på att man inte vill någonstans i livet och inte tar tillvara på allt som erbjuds. Om man som jag kommer från en liten stad som Vimmerby i Småland ses det ibland som ett misslyckande att inte flytta till en större stad efter gymnasiet för att börja studera eller jobba. Att man ”inte kom längre än så”.
En synonym till nöjd är att vara tacksam, och visst hänger orden ihop? En nöjd person är ofta tacksam för vad han eller hon har, medan en mindre nöjd hela tiden jagar framåt efter nästa uppsatta mål och lätt glömmer bort att uppskatta vad den har.
I Hebreerbrevet 13:5-6 står det:
”Lev inte för pengar, utan nöj er med vad ni har. Gud har själv sagt: Jag skall aldrig lämna dig eller överge dig. Därför kan vi frimodigt säga: Herren är min hjälpare, jag skall inte frukta. Vad kan en människa göra mig?”
Nöj er med vad ni har. Märkte ni? Det är väldigt likt Tele 2:s reklamslogan – fast omvänt. Och tänk vilken trygghet det finns i verserna som följer. Gud lovar att han aldrig kommer att lämna eller överge oss, och vi försäkras om att vi därför inte behöver vara rädda. Vi får möjlighet att lägga av oss den prestationsinriktade jakten på resultat, mål, mening, pengar och status och istället vila i Guds löften. Att han är det enda vi verkligen behöver. I Guds ögon handlar det heller inte om vad vi presterar eller lyckas med, utan om att vi är hans älskade barn. Det är verkligen något att vara evigt tacksam för! Även när vi möter motgångar och kanske har svårt att se ljust på framtiden.
Ägna en stund åt att fundera över vad du har att tacka för i ditt liv. Det behöver inte vara något stort, men skriv gärna ner vad du kommer på. Genom att påminna dig själv kan du få en större bild om vad du faktiskt har, och undvika att bara fokusera på det du saknar. Glöm heller inte bort att tacka Gud, han som älskar dig och som har lovat att aldrig överge dig.
Rickard Johnston