Kör helhjärtat mot Gud

Jag är yngsta syskonet i en skara på tre systrar. Som andra yngstingar har jag sett vad mina storasystrar fått göra eller gjort och längtat något enormt tills det är min tur att få göra samma sak. En av de häftigaste sakerna de fick göra långt innan mig var att köra moppe. Från att min äldsta syster började köra moped tills att jag själv hade åldern inne, fyra år senare, tjatade jag hål i huvudena på mina systrar om att få åka en tur. Dagligen. Varje sommar. Sen kom äntligen min tur och jag älskade det! Friheten, farten, gemenskapen. Allt! Jag körde till och med moppe sommaren efter att jag tagit bilkörkort bara för att det var så kul.

Någonstans på sluttampen av min moppekarriär insåg jag att det där inte fick sluta då. Jag bestämde mig för att ta MC-kort när jag blivit 24 år, vilket är gränsen för att få ta tung behörighet. Tiden gick, och emellanåt skojade jag med min, något skeptiska, familj och sa “nu är det bara 3 år kvar till MC” och “nu är det bara 1,5 år kvar”. Så plötsligt i januari 2019 var jag 24 år och insåg att nu var stunden här som jag pratat om så länge. Då kom verkligheten ikapp och jag började tveka. “Det kostar så mycket, det tar så mycket tid, det är så farligt” sa min hjärna och alla andra runt omkring mig. Men jag hade ju bestämt mig! Snart hade jag körkortstillståndet i handen och första körlektionerna bokade. Efter oändligt många timmar av slit och nötning (med min käre far), stressiga sammanbrott och en oerhört nervösfylld uppkörningsdag var jag i mål. Äntligen var drömmen uppfylld och det kändes helt fantastiskt!

Samtidigt som det kändes underbart, kändes det också lite löjligt att MC-kortet tagit så stor del av min tid och tankeverksamhet sista veckorna innan uppkörningen. Jag hade knappt förmått att bry mig om annat. Jag hade prioriterat bort att träffa kompisar under semestern för att hinna övningsköra. Jag hade svårt att somna på kvällarna för jag låg och grubblade på säkerhetskontrollen och teknikövningar. Jag hade definitivt svårt att ta tid för Gud för det hade jag helt enkelt inte ro att göra. Så när uppkörningen var klar och godkänd och det där första, härliga lyckoruset vad förbi kände jag mig lite tom. “Var det inte mer än så här?”. Jag kände mig också lite irriterad över mig själv, hur kunde jag låta den här saken som egentligen bara skulle vara rolig ta så mycket fokus?

Någonstans inom mig insåg jag att jag fått smaka på världslig kärlek, det som Gud varnar oss för i Bibeln. Jag skulle nog inte säga att min hoj blivit min avgud, men den hade helt klart gjort mig aningen blind för det viktigaste i livet: kärlek till Gud och kärlek till människor!

“Ni skall inte göra er några avgudar, inte resa stoder av trä eller sten, och inte heller får ni sätta upp någon bildsten i ert land för att tillbe vid den, ty jag är Herren, er Gud.” 3 Moseboken 26:1

”Du skall äls­ka Her­ren, din Gud, med he­la ditt hjärta och med he­la din själ och med he­la ditt förstånd. Det­ta är det störs­ta och förs­ta bu­det. Se­dan kom­mer ett av sam­ma slag: Du skall äls­ka din nästa som dig själv.” Matt 22:34-40

Jag tror inte det är fel att göra det där man länge längtat efter. Snarare tvärtom! Jag tror att Gud lägger ner drömmar i oss som han vill att vi ska uppfylla, och då vore det synd, i dubbel bemärkelse, att strunta i dem. Det får bara inte bli att de där drömmarna blir större än Gud, eller till och med blir vår (av)gud. Tänk om du och jag skulle kunna gå lika helhjärtat in i att söka Gud som jag gjorde med att ta MC-kort? Tänk om vi skulle strunta i att “det kostar så mycket, det tar så mycket tid, det är så farligt” och bara köra lika helhjärtat till Gud som Gud kör till oss?

Min utmaning till dig är för det första att plocka fram den där drömmen du lagt på is och försöka förverkliga den. För det andra att fundera över vad du önskar att du la din tid, dina pengar och ditt engagemang på. Och för det tredje, försök se till att det du önskar att du la din tid, dina pengar och ditt engagemang på, stämmer överens med hur du faktiskt gör. Tack och lov är Gud trofast och allsmäktig, och vi får be om hjälp med allt, så även med detta!

Bön: Tack Gud för att du känner oss och bryr dig om oss. Tack för att du lagt ner gåvor, drömmar och intressen i oss som du vill att vi ska leva ut. Hjälp oss att våga ta kliv utanför vår comfort zone och att ära dig med hela vårt liv. Hjälp oss också att alltid sätta dig först. Amen.

Text: Julia Fernberg